Kan man vara både förälder och ledare för sina ungar?

Låt oss till att börja med fastslå att den breda idrottsrörelsen i Sverige är helt beroende av ett föräldraengagemang. I vissa idrotter är föräldrarna allt, och i andra är föräldrarna "bara" ett stöd och agerar som lagledare och i andra stödfunktioner. Inom innebandyn är det lite olika från förening till förening. I Täby IS, liksom i de flesta andra innebandyföreningar (som jag uppfattar det), så är det föräldrar som har i princip alla roller kring de nystartade lagen när ungarna är 6-7 år. Vi gör numera i vår förening som så att vi har ett gemensamt uppstartsmöte för alla intresserade föräldrar - innan de nya grupperna startar. Vi ger information och berättar en del om föreningen, våra värderingar, vår policy och andra praktikaliteter. Vi informerar också om; "ähum, jo det är en sak till - det är ni som kommer att vara ledare och ha alla roller kring laget när vi väl kör i gång nästa vecka... Har vi några frivilliga redan nu"?

Men lugn! Jag har ett lika gott samvete varje gång vi informerar om detta. Och det är aldrig några problem med att hitta föräldrar som vill engagera sig. Jag har fortfarande inte träffat nån förälder som i efterhand ångrat att de ställt upp som ledare, i vilken roll det nu än må vara. Jag uppmuntrar istället aktivt alla föräldrar att engagera sig i något som är fantastiskt roligt och som ger så mycket tillbaka. Tänk att få umgås med sina barn så aktivt, lära känna deras kompisar, kompisarnas föräldrar och känna att man kan lära ut något och kanske även vara förebild för barn och ungdomar - och inte minst få så mycket tillbaka. Det är helt enkelt fantastiskt roligt och ett stort privilegium som jag unnar alla föräldrar. OK, har jag predikat färdigt, förstår alla budskapet?

I början är kombinationen förälder och ledare ganska okomplicerad. När jag blev ledare för Lilla C, 6 år gammal, så fick jag säga till henne att jag inte ville att hon skulle hålla mig i handen när vi inledde träningen med en samling och ropade upp namnen. Likväl när hon efterhand hade synpunkter på olika övningar och ville att vi skulle göra vissa speciella övningar på en träning - men jag är en ledare för hela laget, sa jag, jag kan inte favorisera dig och göra bara det som du vill. Samtidigt som det ibland skar i pappahjärtat så var det viktigt för mig att markera de olika rollerna. Nu upplever jag att Lilla C förstår att jag inte bara är pappa, utan är en ledare för hela laget.

Men jag vet att det kommer andra tider längre fram. När barnen blir ca 12, 13 år och det är dags att börja med "aktiv coaching" som vi brukar kalla det för, dvs alla spelar inte lika mycket i de "viktiga" matcherna. Vi som tränare förväntas bedöma vilka som är de bästa och vilka som inte kommit lika långt i sin utveckling och som därmed får lite mindre speltid i samma matcher. Det är då som problemen börjar. Eller det måste inte vara så, ibland faller sig allt väldigt naturligt och okontroversiellt. Men långt ifrån alltid.

Det finns ett par saker som jag tycker är väldigt viktigt i samband med detta.

1) Erkänn för dig själv att du alltid är förälder först - och ledare i andra hand. Om du inte kan göra detta så har du antingen en väldigt skev relation till dina barn, eller så ljuger du. Självklart är man alltid förälder i första hand! Och erkänn därmed också att du ibland kanske inte agerar helt objektivt.

2) Erkänn detsamma för din omgivning. Och öppna dämed upp för en förståelse och en dialog kring dina dubbla roller. Alla förstår att man i första hand är förälder, men inse också att alla andra föräldrar också är just föräldrar i första hand och har sina egna intressen som de driver mer eller mindre ogenerat...

Samtidigt måste vi inse att vi föräldrar agerar väldigt olika. I många fall är det här inget problem alls. Ibland förs myten fram att vi föräldrar tvärtom är mycket tuffare mot våra egna ungar och gör allt annat än favoriserar dem. Själv tror jag att detta är just en myt, och att vi i de allra flesta fall är subjektiva föräldrar. Visst kan vi ibland ställa högre krav på våra egna barn än andras, men det är en helt annan sak.

För min egen del så erkänner jag numera alltid öppet att jag är förälder först, men brukar samtidigt säga att jag alltid försöker göra så rätt som möjligt. Det finns situationer där jag i efterhand har förstått att jag inte upplevts som objektiv. Ibland kan jag hålla med, och ibland inte. Det viktiga för mig är att jag inser att problematiken finns - och att jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra.

Oj, jag skulle nog kunna skriva en bok om alla situationer jag varit med om eller sett kring området föräldraskap och idrott, bara i Täby IS innebandy. Antalet anekdoter är nästan oändliga. Men tillbaks till min inledning - vi, liksom många andra föreninger, är helt beroende av ett starkt föräldraengagemang. Vi måste bara hantera det på ett bra sätt, och vara öppna med att det ibland också kan vara ett problem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0