svegebloeggen

Stort tack Gittan för intervjun, den speglade väldigt väl det jag försökte få fram. Det var nog inte lätt att få med allt som jag pratade om, men du gjorde ett fantastiskt bra jobb. Det var bara en liten, liten detalj som jag var otydlig på. Min ibland lätt grötiga skånsk-stockholmska dialekt kan eventuellt ha spelat in här... En rättelse :

"Vi försöker hålla ihop åldersgrupperna, för vi vill inte skapa unika elitlag, men tjejerna får även möjlighet att träna enstaka träningar och matcher med äldre spelare."

Skulle istället vara:

Vi försöker hålla ihop åldersgrupperna, för vi vill inte skapa unika elitlag, men spelarna får även möjlighet att träna enstaka träningar och matcher med äldre spelare."

Dvs: inte "tjejerna" utan "spelarna". Hela vårt upplägg är nämligen lika relevant för killarna som för tjejerna. Täby IS är en förening som till 60% består av killar och 40% tjejer, så där ungefär. Det är lätt hänt att tjejerna och damerna får mest uppmärksamhet just nu. Damerna spelar i Elitserien och vi har historiskt sätt haft fler framgångar på tjejsidan, så det är kanske inte så konstigt. Och eftersom jag skriver, och kan, betydligt mer om dam/ tjejsidan så får jag nog personligen den stämpeln också.

Våra ambitioner på killsidan är precis lika höga som på tjejsidan. Resan dit är mycket längre, men vi har tålamod och tänker hela tiden långsiktigt. Därför är det viktig för mig att bemöta det som kommenterats i anslutning till intervjun på förbundets hemsida, även om det är anonymt inlagt.

För några år sedan hade vi en livlig debatt om att utöka samarbetet mellan föreningarna i kommunen. Det spår som drevs längst var den om att slå samman de två största föreningarna Täby IS innebandy och dåvarande IFK Täby innebandy. Jag stod själv i främsta ledet och argumenterade friskt om det nödvändiga i att bilda en ny stor innebandyförening där merparten av alla våra ungdomar kunde samlas. Utan att gå in på några som helst detaljer (den boken får någon annan skriva) så kan vi alla konstatera att det inte blev något av med de planerna. Ett annat spår som diskuterades (dock inte lika högljutt) både före, under och efter den processen var att göra om Täby IS till en renodlad tjejförening och IFK Täby (nuvarande Täby FC) till en renodlad killförening.

Även den tanken förkastades och än idag är den helt otänkbar för oss. Täby IS är en bredd- och elitförening för både killar och tjejer - och alla är välkomna att vara med. Så kan man väl kortfattat beskriva vår verksamhetsidé. Jag har faktiskt ingen aning om vem som lagt in de anonyma inläggen, men det är ingen person som är särskilt väl insatt, så långt kan jag se. Dessutom är faktauppgifterna helt fel, så de lämnar jag därhän. Täby FC's ledning är väl införstådd med, och respektar fullt ut, de planer och tankar som vi har om framtiden för vår förening - likväl som vi respekterar deras på samma sätt. Vi har en mycket bra dialog med ömsesidig respekt och förståelse. De bästa av grannar helt enkelt. Och bara för att vara extra tydlig. Det finns inga som helst planer från vår sida på några nya strukturgrepp inom innebandyn i Täby. Samarbetar gör vi däremot gärna, helst ännu mer än i dag.

Bredden har vi definitivt, och för de som betvivlar kvalitéten på vår elitsatsning på killsidan rekommenderar jag att gå in på Stockholm innebandyförbunds hemsida och leta upp tabellerna för våra killar P94 och yngre.

Om ni vill ha lite mer kött på benen i ämnet kan jag också rekommendera mitt introverta Täby IS inlägg från december.

Den senaste tiden har till största delen varit väldigt inspirerande och upplyftande. Jag återkommer till det längre ner. Men nu ikväll hade jag ett helt bedrövligt möte. Ni vet att jag blivit kallat till ett "tillrättavisningsmöte" med kommunen angående vår brandlarmsincident för några månader sedan. Ni vet när vi drog igång brandlarmet med vår rökmaskin.

Med på mötet var en brandskyddspecialist som arbetar på uppdrag från kommunen. Han hade någon form av titel som jag inte lade på minnet, inget nedsättande, men det är inte riktigt min värld så jag minns inte. Dessutom en representant från Medley, som har hand om driften av Tibblehallen . Och slutligen då en representant från kommunen som är ägare och huvudansvarig för alla lokaler. Vi satt i närmare två timmar och det utvecklade sig trist nog till ett väldigt otrevligt möte. Delvis var det långa utläggningar kring regelverk och ansvarsfördelning där jag helt ofrivilligt i det närmaste ikläddes rollen som representant för allt föreningsliv i Täby. Delvis var det en pajkastning kring vem som sagt vad och vem som inte följt vems instruktioner. Ja, ni kan tänka er. I princip kan man sammanfatta det hela så här: OBS min version, skulle kanske beskrivas annorlunda av andra...

1) Vår rökmaskin utlöste larmet - jag erkänner! Så var det, även om den tekniska brandrapporten skrev "tekniskt fel".
2) Vi utrymde inte lokalen - jag erkänner! Det var fel av oss. Det vet ju alla att man ska utrymma när brandlarmet ljuder
3) Personalen anmodade oss att utrymma och vi var otrevliga tillbaka. - Jag säger "icke skyldig". Ingen av alla de ledare och funktionärer jag pratat med känns vid någon anmodan till utrymning. Jag hade själv en dialog med personalen i samband med larmet och jag säger samma sak. Här står ord mot ord.
4) Kommunen vill att vi ska betala fakturan för brandkårsutryckningen, drygt 5.000 bagis. - Här säger jag nej. Vi har bett om lov att använda rökmaskinen. Eftersom vi inte känner till hur rökdetektorer osv. fungerar, så kan vi inte bedöma lämpligheten i att använda den. De tre senaste åren har vi använt rök uppskattningsvis 30-40 gånger utan några som helst problem. Godkännandet fick vi av förvaltarna av Tibblehallen, dvs Medley, och vi har använt rökmaskinen med deras goda minne hela tiden. Men nej - vi har inget skriftligt avtal kring detta...

Nu är jag inte en person som låter mig nedtryckas så där i största allmänhet, men tro mig, kommunrepresentanten gjorde vad hon kunde. Visste ni att jag kunde fått två års fängelse på kuppen, enligt henne? Det slutade med att jag blankt vägrade att ta fakturan, och att kommunrepresentanten minsann skulle nagelfara Täby IS och se till så att alla eventuella felsteg i framtiden skulle bestraffas och hon inte skulle se mellan fingrarna vad gällde speciellt oss. Jag avslutade med att säga att jag noterade hennes hotelser.

Det kanske var korkat av mig att medverka till att det blev ett bråk så där. I ett annat läge hade vi säkert kunna dela på kostnaden eller hittat någon annan kompromiss, men jag blev så förbannad på hela upplägget där det nu i efterhand framstår som att hela mötet bara gick ut på att jag skulle ta skit av tre sampratade personer samt dessutom sitta med hela skuldansvaret och hela kostnaden. Kommun och föreningsliv i samverkan - jojo.

Visst är det är kul med ideellt arbete...


Om man då övergår till det som jag egentligen tänkt skriva om, nämligen den mer inspirerande delav av mitt innebandyliv. Nu nyligen har jag blivit intervjuad två gånger. Först av en aktad och välrenommerad skribent (ha, ha får väl smöra lite, får se hur jag reagerar när jag väl ser resultatet). Intervjun kommer att publiceras under morgondagen om jag förstått det rätt. Och sedan en andra intervju av projeketet "Lyfta Damelit", eller rättare sagt av det företag som fått i uppdrag att analysera läget i Damelitföreningarna.

Båda intervjuerna hanterade bl.a. frågan om Damelitens utveckling framöver och jag inser nu i efterhand att jag kanske inte tänkt igenom frågan så mycket tidigare. Jag "tvingades" att svara på frågor och "tvingades" därmed också att ta ställning. Mot slutet av den andra intervjun upptäckte jag att jag hade nog t.o.m. ändrat ståndpunkter i en del frågor. En fråga som jag inte tänkt så mycket på tidigare är den om konkurrens. Min uppfattning är att konkurrens är grunden till all utveckling. Lokalt här i Täby har vi alltid "fightats" med Täby FC (tidigare IFK Täby), ibland lite på skoj och ibland på blodigt allvar. Det har drivit oss till att utvecklas och bli bättre och jag är helt säker på att Täby FC skulle ge samma beskrivning.

Detsamma gäller nu våra lokalkonkurrenter i Elitserien, Huddinge IK och Balrog. Det är klart att vi måste utvecklas och helst bli bättre än dem. Annars kommer vi ju inte att överleva på sikt. Detsamma gäller hela Elitserien. Vi måste få mycket mer konkurrens, på alla plan. Det ska vara "skitsvårt" att ta sig till Elitserien och det ska vara lika "skitsvårt" att klara sig kvar. Och det ska vara otroligt svårt att ta sig till slutspel, gå till final, etc. Det ska dessutom kosta en hel del, enkelserie är ett måste, osv. Ja, ni följer nog mitt resonemang. Allt detta för att utveckla oss själva och för att utveckla hela Daminnebandyn. Om det är för enkelt så får det ingen status - och det är det värsta som kan hända.

Och vi kanske bara ska ha 12 lag i Elitserien, allt för att öka konkurrensen? Eller kanske dela upp serien efter halva tiden där de bästa gör upp medaljerna och resten fightas om att slippa åka ner. Konkurrens, konkurrens och åter konkurrens.

Det som nog var mest beklämmande i intervjun av "Lyfta Damelit" var att det var ingen annan som hade nämnt det tidigare. Snarare var det tvärt om att man tyckte att konkurrensen var jobbig och att man helst ville minska den. Lite skyddad verkstad så där. Snacka om att vara på defensiven = noll utveckling.


I båda intervjuerna pratade vi också en del om föreningsstruktur, organisation osv. Jag lämnar frågan här annars tycker nog alla att jag bara är en uppblåst kaxpelle. Och det kan man ju få äta upp framöver. Jag tyckte för övrigt, på en direkt fråga, att Pixbo är den mest välutvecklade Damelitföreningen i Sverige. Ta till er i Götet - ni är bra!

Vi har kanske ett innebandygymnasium i Täby till hösten förresten, bara så där (Förlåt Göran, det var nog bra ändå).

Sex friska poäng i helgen och det var två riktigt tunga segrar. När KAIS Mora gjorde 5-3 i början av tredje perioden så syntes det ändå på bänken att "nu djävlar, det här vänder vi tjejer". Och som de gjorde det. Fyra raka baljor och den sista i öppen kasse. Ridå för KAIS Mora men nu slipper vi åtminstone deras kommentarer efteråt. Det blir förmodligen knäpptyst.

KAIS är bra, mycket bra, men i dag hade vi marginalerna på vår sida. Så är det ibland i sportens värld.

Ett kort inlägg tar slut här. Jag måste hinna äta innan nästa fest börjar. CTFC möter Pixbo på Tibble CC om en dryg halv timme. Skynda, skynda!

Bara så att ingen missförstod det hela.... det är inte OK att som ledare favorisera sina egna barn i en lagidrott som innebandy. Det är inte heller fritt fram att bete sig hur som helst, och sedan "skylla på" att man bara är förälder. Min poäng var att det är viktigt att man är ärlig mot sig själv och att man är öppen för en diskussion kring sina dubbla roller. Däremot är det mänskligt att man kan göra misstag. Sluta hyckla var nog min huvudpoäng, om någon.

Nog om det, blir kanske lite fler kompleteringar i ämnet framöver.

Låt oss till att börja med fastslå att den breda idrottsrörelsen i Sverige är helt beroende av ett föräldraengagemang. I vissa idrotter är föräldrarna allt, och i andra är föräldrarna "bara" ett stöd och agerar som lagledare och i andra stödfunktioner. Inom innebandyn är det lite olika från förening till förening. I Täby IS, liksom i de flesta andra innebandyföreningar (som jag uppfattar det), så är det föräldrar som har i princip alla roller kring de nystartade lagen när ungarna är 6-7 år. Vi gör numera i vår förening som så att vi har ett gemensamt uppstartsmöte för alla intresserade föräldrar - innan de nya grupperna startar. Vi ger information och berättar en del om föreningen, våra värderingar, vår policy och andra praktikaliteter. Vi informerar också om; "ähum, jo det är en sak till - det är ni som kommer att vara ledare och ha alla roller kring laget när vi väl kör i gång nästa vecka... Har vi några frivilliga redan nu"?

Men lugn! Jag har ett lika gott samvete varje gång vi informerar om detta. Och det är aldrig några problem med att hitta föräldrar som vill engagera sig. Jag har fortfarande inte träffat nån förälder som i efterhand ångrat att de ställt upp som ledare, i vilken roll det nu än må vara. Jag uppmuntrar istället aktivt alla föräldrar att engagera sig i något som är fantastiskt roligt och som ger så mycket tillbaka. Tänk att få umgås med sina barn så aktivt, lära känna deras kompisar, kompisarnas föräldrar och känna att man kan lära ut något och kanske även vara förebild för barn och ungdomar - och inte minst få så mycket tillbaka. Det är helt enkelt fantastiskt roligt och ett stort privilegium som jag unnar alla föräldrar. OK, har jag predikat färdigt, förstår alla budskapet?

I början är kombinationen förälder och ledare ganska okomplicerad. När jag blev ledare för Lilla C, 6 år gammal, så fick jag säga till henne att jag inte ville att hon skulle hålla mig i handen när vi inledde träningen med en samling och ropade upp namnen. Likväl när hon efterhand hade synpunkter på olika övningar och ville att vi skulle göra vissa speciella övningar på en träning - men jag är en ledare för hela laget, sa jag, jag kan inte favorisera dig och göra bara det som du vill. Samtidigt som det ibland skar i pappahjärtat så var det viktigt för mig att markera de olika rollerna. Nu upplever jag att Lilla C förstår att jag inte bara är pappa, utan är en ledare för hela laget.

Men jag vet att det kommer andra tider längre fram. När barnen blir ca 12, 13 år och det är dags att börja med "aktiv coaching" som vi brukar kalla det för, dvs alla spelar inte lika mycket i de "viktiga" matcherna. Vi som tränare förväntas bedöma vilka som är de bästa och vilka som inte kommit lika långt i sin utveckling och som därmed får lite mindre speltid i samma matcher. Det är då som problemen börjar. Eller det måste inte vara så, ibland faller sig allt väldigt naturligt och okontroversiellt. Men långt ifrån alltid.

Det finns ett par saker som jag tycker är väldigt viktigt i samband med detta.

1) Erkänn för dig själv att du alltid är förälder först - och ledare i andra hand. Om du inte kan göra detta så har du antingen en väldigt skev relation till dina barn, eller så ljuger du. Självklart är man alltid förälder i första hand! Och erkänn därmed också att du ibland kanske inte agerar helt objektivt.

2) Erkänn detsamma för din omgivning. Och öppna dämed upp för en förståelse och en dialog kring dina dubbla roller. Alla förstår att man i första hand är förälder, men inse också att alla andra föräldrar också är just föräldrar i första hand och har sina egna intressen som de driver mer eller mindre ogenerat...

Samtidigt måste vi inse att vi föräldrar agerar väldigt olika. I många fall är det här inget problem alls. Ibland förs myten fram att vi föräldrar tvärtom är mycket tuffare mot våra egna ungar och gör allt annat än favoriserar dem. Själv tror jag att detta är just en myt, och att vi i de allra flesta fall är subjektiva föräldrar. Visst kan vi ibland ställa högre krav på våra egna barn än andras, men det är en helt annan sak.

För min egen del så erkänner jag numera alltid öppet att jag är förälder först, men brukar samtidigt säga att jag alltid försöker göra så rätt som möjligt. Det finns situationer där jag i efterhand har förstått att jag inte upplevts som objektiv. Ibland kan jag hålla med, och ibland inte. Det viktiga för mig är att jag inser att problematiken finns - och att jag gör så gott jag kan. Mer kan jag inte göra.

Oj, jag skulle nog kunna skriva en bok om alla situationer jag varit med om eller sett kring området föräldraskap och idrott, bara i Täby IS innebandy. Antalet anekdoter är nästan oändliga. Men tillbaks till min inledning - vi, liksom många andra föreninger, är helt beroende av ett starkt föräldraengagemang. Vi måste bara hantera det på ett bra sätt, och vara öppna med att det ibland också kan vara ett problem.