Vissa inlägg är svårare än andra
Nej jag har inte fegat ur ett inlägg idag. Jag vara bara tvungen att först hämta Susanne efter jobbet, därefter handla mat på Ica Stopp (stänger 23.00, mycket praktiskt för en stressad 4-barns familj) och slutligen äta och vara lite social med Susanne.
Men usch va bittert. Vi är ju egentligen mycket bättre än Huddinge. Men vad hjälper det? Första kvarten spelade vi inte ens Div 1 innebandy. Jag vet inte varför egentligen. Någon trodde att det berodde på att det var en vardagskväll, någon annan trodde att vi var nervösa och en tredje trodde att vi underskattade Huddinge. Det spelar egentligen ingen roll men efter 6 minuter ligger vi under med 0-3. Vi sticker emellan men 1-3, vi och vi förresten - Sara Bergström på egen hand för man väl säga, men perioden slutade 3-5. Nästan smickrande för vår del, trots vinst i skottstatistiken på 12-11.
I andra och framförallt i den tredje perioden är det i princip spel mot ett mål. Tredje perioden kändes som ett enda långt power play. Men vad hjälpte det. Torsk med 5-6 och otroligt besvikna spelare, ledare, föräldrar, supporters - ja alla med Täbyhjärta.
Jag såg på Ladies Edition att Huddinges tränare tyckte att de är bättre som lag. Jo, jo det är vinnarna som skriver historieböckerna så vi får väl bjuda på det i dag. Men jag håller givetvis inte med alls, partisk som jag är. Han nämnde inget om period 2 och 3 (skottstatistik 36-12). Han nämnde inte heller så mycket om bollarna som dansade på mållinjen eller alla ribb- och stolpskott. Kanske inte så konstigt egentligen. Men usch vad bittert ännu en gång. Men, men vi kan bara skylla på oss själva, tyvärr. Ska väl nämna att vi förutom den inledande spelet också förlorade på vårt svaga box-play och vårt uddlösa powerplay. De gjorde två mål på två chanser (seket missade att notera Lauras utvisning) och vi gjorde noll mål på fyra chanser.
Jan-Erik Vaara och Gunnar Bonnedal såg matchen och jag utgår ifrån att de främst spanade in våra lokala Täbyhjältar Sara Bergström, Sandra Mattsson och Sofie Andersson. Bortsett från inledningen av matchen så kan de inte varit särskilt besvikna. Att få med alla tre till truppen i Finnkampen är kanske att hoppas på för mycket, men en eller två borde vara fullt rimligt.
Nämnde jag att jag är bitter?
Men usch va bittert. Vi är ju egentligen mycket bättre än Huddinge. Men vad hjälper det? Första kvarten spelade vi inte ens Div 1 innebandy. Jag vet inte varför egentligen. Någon trodde att det berodde på att det var en vardagskväll, någon annan trodde att vi var nervösa och en tredje trodde att vi underskattade Huddinge. Det spelar egentligen ingen roll men efter 6 minuter ligger vi under med 0-3. Vi sticker emellan men 1-3, vi och vi förresten - Sara Bergström på egen hand för man väl säga, men perioden slutade 3-5. Nästan smickrande för vår del, trots vinst i skottstatistiken på 12-11.
I andra och framförallt i den tredje perioden är det i princip spel mot ett mål. Tredje perioden kändes som ett enda långt power play. Men vad hjälpte det. Torsk med 5-6 och otroligt besvikna spelare, ledare, föräldrar, supporters - ja alla med Täbyhjärta.
Jag såg på Ladies Edition att Huddinges tränare tyckte att de är bättre som lag. Jo, jo det är vinnarna som skriver historieböckerna så vi får väl bjuda på det i dag. Men jag håller givetvis inte med alls, partisk som jag är. Han nämnde inget om period 2 och 3 (skottstatistik 36-12). Han nämnde inte heller så mycket om bollarna som dansade på mållinjen eller alla ribb- och stolpskott. Kanske inte så konstigt egentligen. Men usch vad bittert ännu en gång. Men, men vi kan bara skylla på oss själva, tyvärr. Ska väl nämna att vi förutom den inledande spelet också förlorade på vårt svaga box-play och vårt uddlösa powerplay. De gjorde två mål på två chanser (seket missade att notera Lauras utvisning) och vi gjorde noll mål på fyra chanser.
Jan-Erik Vaara och Gunnar Bonnedal såg matchen och jag utgår ifrån att de främst spanade in våra lokala Täbyhjältar Sara Bergström, Sandra Mattsson och Sofie Andersson. Bortsett från inledningen av matchen så kan de inte varit särskilt besvikna. Att få med alla tre till truppen i Finnkampen är kanske att hoppas på för mycket, men en eller två borde vara fullt rimligt.
Nämnde jag att jag är bitter?
Kommentarer
Trackback
