svegebloeggen

Den senaste tiden har till största delen varit väldigt inspirerande och upplyftande. Jag återkommer till det längre ner. Men nu ikväll hade jag ett helt bedrövligt möte. Ni vet att jag blivit kallat till ett "tillrättavisningsmöte" med kommunen angående vår brandlarmsincident för några månader sedan. Ni vet när vi drog igång brandlarmet med vår rökmaskin.

Med på mötet var en brandskyddspecialist som arbetar på uppdrag från kommunen. Han hade någon form av titel som jag inte lade på minnet, inget nedsättande, men det är inte riktigt min värld så jag minns inte. Dessutom en representant från Medley, som har hand om driften av Tibblehallen . Och slutligen då en representant från kommunen som är ägare och huvudansvarig för alla lokaler. Vi satt i närmare två timmar och det utvecklade sig trist nog till ett väldigt otrevligt möte. Delvis var det långa utläggningar kring regelverk och ansvarsfördelning där jag helt ofrivilligt i det närmaste ikläddes rollen som representant för allt föreningsliv i Täby. Delvis var det en pajkastning kring vem som sagt vad och vem som inte följt vems instruktioner. Ja, ni kan tänka er. I princip kan man sammanfatta det hela så här: OBS min version, skulle kanske beskrivas annorlunda av andra...

1) Vår rökmaskin utlöste larmet - jag erkänner! Så var det, även om den tekniska brandrapporten skrev "tekniskt fel".
2) Vi utrymde inte lokalen - jag erkänner! Det var fel av oss. Det vet ju alla att man ska utrymma när brandlarmet ljuder
3) Personalen anmodade oss att utrymma och vi var otrevliga tillbaka. - Jag säger "icke skyldig". Ingen av alla de ledare och funktionärer jag pratat med känns vid någon anmodan till utrymning. Jag hade själv en dialog med personalen i samband med larmet och jag säger samma sak. Här står ord mot ord.
4) Kommunen vill att vi ska betala fakturan för brandkårsutryckningen, drygt 5.000 bagis. - Här säger jag nej. Vi har bett om lov att använda rökmaskinen. Eftersom vi inte känner till hur rökdetektorer osv. fungerar, så kan vi inte bedöma lämpligheten i att använda den. De tre senaste åren har vi använt rök uppskattningsvis 30-40 gånger utan några som helst problem. Godkännandet fick vi av förvaltarna av Tibblehallen, dvs Medley, och vi har använt rökmaskinen med deras goda minne hela tiden. Men nej - vi har inget skriftligt avtal kring detta...

Nu är jag inte en person som låter mig nedtryckas så där i största allmänhet, men tro mig, kommunrepresentanten gjorde vad hon kunde. Visste ni att jag kunde fått två års fängelse på kuppen, enligt henne? Det slutade med att jag blankt vägrade att ta fakturan, och att kommunrepresentanten minsann skulle nagelfara Täby IS och se till så att alla eventuella felsteg i framtiden skulle bestraffas och hon inte skulle se mellan fingrarna vad gällde speciellt oss. Jag avslutade med att säga att jag noterade hennes hotelser.

Det kanske var korkat av mig att medverka till att det blev ett bråk så där. I ett annat läge hade vi säkert kunna dela på kostnaden eller hittat någon annan kompromiss, men jag blev så förbannad på hela upplägget där det nu i efterhand framstår som att hela mötet bara gick ut på att jag skulle ta skit av tre sampratade personer samt dessutom sitta med hela skuldansvaret och hela kostnaden. Kommun och föreningsliv i samverkan - jojo.

För mig framgick det för övrigt hur oklar hela ansvarfrågan kring användande av hallar generellt sätt ser ut. Framförallt kring brandskydd och brandsäkerhet. Inga instruktioner eller regelverk så vitt jag kan se och framförallt ingen som helst diskussion i ämnet. Men det kommer nog framöver har jag en svaaaag känsla av...

Visst är det är kul med ideellt arbete...


Om man då övergår till det som jag egentligen tänkt skriva om, nämligen den mer inspirerande delav av mitt innebandyliv. Nu nyligen har jag blivit intervjuad två gånger. Först av en aktad och välrenommerad skribent (ha, ha får väl smöra lite, får se hur jag reagerar när jag väl ser resultatet). Intervjun kommer att publiceras under morgondagen om jag förstått det rätt. Och sedan en andra intervju av projeketet "Lyfta Damelit", eller rättare sagt av det företag som fått i uppdrag att analysera läget i Damelitföreningarna.

Båda intervjuerna hanterade bl.a. frågan om Damelitens utveckling framöver och jag inser nu i efterhand att jag kanske inte tänkt igenom frågan så mycket tidigare. Jag "tvingades" att svara på frågor och "tvingades" därmed också att ta ställning. Mot slutet av den andra intervjun upptäckte jag att jag hade nog t.o.m. ändrat ståndpunkter i en del frågor. En fråga som jag inte tänkt så mycket på tidigare är den om konkurrens. Min uppfattning är att konkurrens är grunden till all utveckling. Lokalt här i Täby har vi alltid "fightats" med Täby FC (tidigare IFK Täby), ibland lite på skoj och ibland på blodigt allvar. Det har drivit oss till att utvecklas och bli bättre och jag är helt säker på att Täby FC skulle ge samma beskrivning.

Detsamma gäller nu våra lokalkonkurrenter i Elitserien, Huddinge IK och Balrog. Det är klart att vi måste utvecklas och helst bli bättre än dem. Annars kommer vi ju inte att överleva på sikt. Detsamma gäller hela Elitserien. Vi måste få mycket mer konkurrens, på alla plan. Det ska vara "skitsvårt" att ta sig till Elitserien och det ska vara lika "skitsvårt" att klara sig kvar. Och det ska vara otroligt svårt att ta sig till slutspel, gå till final, etc. Det ska dessutom kosta en hel del, enkelserie är ett måste, osv. Ja, ni följer nog mitt resonemang. Allt detta för att utveckla oss själva och för att utveckla hela Daminnebandyn. Om det är för enkelt så får det ingen status - och det är det värsta som kan hända.

Och vi kanske bara ska ha 12 lag i Elitserien, allt för att öka konkurrensen? Eller kanske dela upp serien efter halva tiden där de bästa gör upp medaljerna och resten fightas om att slippa åka ner. Konkurrens, konkurrens och åter konkurrens.

Det som nog var mest beklämmande i intervjun av "Lyfta Damelit" var att det var ingen annan som hade nämnt det tidigare. Snarare var det tvärt om att man tyckte att konkurrensen var jobbig och att man helst ville minska den. Lite skyddad verkstad så där. Snacka om att vara på defensiven = noll utveckling.


I båda intervjuerna pratade vi också en del om föreningsstruktur, organisation osv. Jag lämnar frågan här annars tycker nog alla att jag bara är en uppblåst kaxpelle. Och det kan man ju få äta upp framöver. Jag tyckte för övrigt, på en direkt fråga, att Pixbo är den mest välutvecklade Damelitföreningen i Sverige. Ta till er i Götet - ni är bra!

Vi har kanske ett innebandygymnasium i Täby till hösten förresten, bara så där (Förlåt Göran, det var nog bra ändå).